Födelsetalets kris: Är vi på väg mot en värld utan barn?

Vad hände? Har vi fått nog av blöjor eller är vi helt enkelt mer upptagna med att titta på streamingserier?

Sanningen är att denna förändring inte bara är en statistisk nyfikenhet; den framstår som den djupaste demografiska förändringen under 2000-talet.

Vad händer?

Institutet för hälsomätningar och utvärdering vid Washingtons universitet, i sin studie publicerad i The Lancet, föreslår att nästan alla länder kommer att stå inför en minskning av sin befolkning mot slutet av seklet.

Japan, till exempel, kan se sin befolkning halverad till 2100. Tänk er en baseballmatch i Tokyo med fler robotar än människor!

Åldrandet: en fälla eller en fördel?

Räkningen är klar: färre födslar och fler mor- och farföräldrar. I slutet av seklet kan antalet personer över 80 år vara lika med antalet födslar. Är vi redo för en värld med färre barn? Svaret är inte så enkelt.

Medan vissa bara ser problem, tror andra, som Rafael Rofman från CIPPEC, att det finns möjligheter: om vi investerar i utbildning och färdigheter, kan vi bli mer utvecklade länder.

Men om vi fortsätter som vi gör, kan vi sluta som Titanic, utan livbåtar.

Varför är familjerna mindre?

Kvinnor väljer idag att studera och arbeta före de bildar en familj. Urbaniseringen spelar också sin roll: mindre utrymme, färre barn. Karen Guzzo från Universitetet i Nord Carolina nämner att globaliseringen och arbetsförändringar har förändrat vägen till vuxenlivet, vilket tvingar unga att flytta till städer, studera mer och, på köpet, skjuta upp föräldraskapet.

Sarah Hayford från Ohio State University påminner oss om att de stora fallen i födelsetalen började omkring 2008, mitt under den stora recessionen. Det verkar som att individuella prioriteringar inte har förändrats så mycket som de ekonomiska förhållandena som omger dem.

Vem vill ha barn när man inte ens kan hitta ett anständigt café utan att stå i kö?

Vad nu då?

Nedgången av födelsetalen verkar vara oåterkallelig. Familjepolitiska åtgärder har försökt ändra denna trend, men med måttliga resultat. Men inte allt är förlorat. Rofman föreslår att vi istället för att försöka återvända det oundvikliga, bör vi anpassa oss till denna nya kontext och fokusera på att förbättra livskvaliteten för kommande generationer.

Men påverkan kommer att kännas: färre arbetstagare, fler mor- och farföräldrar som behöver omsorg, och en ekonomi som måste återuppfinna sig själv. Artificiell intelligens och automatisering kan ta bort arbeten, men områden som äldreomsorg kommer fortfarande att behöva mänskliga händer. Är vi redo för en värld där omsorgen om våra äldre är viktigare än någonsin?

Nyckeln ligger i innovation och solidaritet. Vi behöver tänka om hur vi finansierar pensioner och hälsobehov i en värld med färre barn. Det handlar inte bara om siffror; det handlar om framtiden.

Är vi redo att möta detta? Eller kommer vi fortsätta att se hur världen förändras från soffan? Endast tiden kommer att utvisa.