Innehållsförteckning
Följ Patricia Alegsa på Pinterest!
En oväntad uppföljare
När jag hörde att det skulle komma en uppföljare till 'Joker', tänkte jag: "Fantastiskt! Mer galenskap!" Men när jag såg 'Joker: Folie à Deux' fick jag ansiktet av ett besvikelse-meme.
Hur kan en film som var ett kulturellt fenomen bli en så, låt oss säga, kamikaze-show? Här finns ingen hjälte, ingen skratt, och ännu mindre en mening. Joaquin Phoenix och Lady Gaga kastar sig ut i avgrunden, men finns det verkligen något som kan rädda dem?
I 'Joker' lyckades Todd Phillips få oss att dyka ner i den plågade sinnet hos Arthur Fleck, en clown som drömde om att bli komiker i en samhälle som ignorerade honom.
I 'Joker' lyckades Todd Phillips få oss att dyka ner i den plågade sinnet hos Arthur Fleck, en clown som drömde om att bli komiker i en samhälle som ignorerade honom.
Filmen genljöd i en spänd social kontext. Verkligheten flätades samman med fiktionen på ett sådant sätt att många av oss tänkte: "Detta skulle kunna vara en spegling av vår egen galenskap". Men vad hände här?
De entrada, konceptet av en musikal baserad på universumet av 'Joker' fick mig att klia mig i huvudet. En musikal? På allvar! Vad kommer härnäst? En 'Joker: Musikalen'? Idén att se Phoenix i ett musiknummer är som att föreställa sig en fisk som flyger. Premissen för 'Folie à Deux' antyder en koppling mellan två galenskaper, men det jag verkligen känner är att karaktärerna fastnar i en sorts känslomässig limbo.
Musiknumren försöker erbjuda en paus från den hårda verkligheten av livet i fängelset, men istället för att vara en flykt blir de en tortyr. Kände någon annan så här? Eller var det bara jag? Kemin mellan Phoenix och Gaga är så icke-existerande att det verkar som om de båda är på olika planeter.
Filmen känns som ett misslyckat experiment. Är det en kritik mot Hollywood? Ett rop på kreativ frihet? Eller, ännu värre, trodde man verkligen att detta skulle fungera? De musikaliska, juridiska och romantiska elementen passar inte in i ett pussel som redan är förvirrande. Allt som lyste i den första filmen tycks här blekna bort i ett hav av pretentioner.
Om 'Joker' var en resa in i galenskap, känns 'Folie à Deux' som en färd utan mål. Den hallucinatoriska atmosfären som tidigare höll oss fast vid skärmen förvandlas till en oändlig mängd karikatyrer som försöker, utan framgång, fånga vår uppmärksamhet.
En musikal som utmanar logiken
De entrada, konceptet av en musikal baserad på universumet av 'Joker' fick mig att klia mig i huvudet. En musikal? På allvar! Vad kommer härnäst? En 'Joker: Musikalen'? Idén att se Phoenix i ett musiknummer är som att föreställa sig en fisk som flyger. Premissen för 'Folie à Deux' antyder en koppling mellan två galenskaper, men det jag verkligen känner är att karaktärerna fastnar i en sorts känslomässig limbo.
Musiknumren försöker erbjuda en paus från den hårda verkligheten av livet i fängelset, men istället för att vara en flykt blir de en tortyr. Kände någon annan så här? Eller var det bara jag? Kemin mellan Phoenix och Gaga är så icke-existerande att det verkar som om de båda är på olika planeter.
En beräknad katastrof
Filmen känns som ett misslyckat experiment. Är det en kritik mot Hollywood? Ett rop på kreativ frihet? Eller, ännu värre, trodde man verkligen att detta skulle fungera? De musikaliska, juridiska och romantiska elementen passar inte in i ett pussel som redan är förvirrande. Allt som lyste i den första filmen tycks här blekna bort i ett hav av pretentioner.
Om 'Joker' var en resa in i galenskap, känns 'Folie à Deux' som en färd utan mål. Den hallucinatoriska atmosfären som tidigare höll oss fast vid skärmen förvandlas till en oändlig mängd karikatyrer som försöker, utan framgång, fånga vår uppmärksamhet.
Repetitiviteten i Phoenix prestationer känns som ett oändligt eko och, ärligt talat, tröttar ut. Hur många gånger kan vi se en man skrika sin smärta?
Slutsatsen av den här filmen känns som en utmattad suck. Det finns ingen återlösning, inget syfte, bara en offerakt som, i slutet av dagen, verkar tom. Om det någonsin fanns en avsikt att göra något djärvt och provokativt, har det gått förlorat i kaoset av en berättelse som inte vet vart den är på väg.
'Joker: Folie à Deux' är en upplevelse som får en att undra: är detta verkligen vad vi ville ha? Svaret är ett högt "nej". Kanske borde vi ha lämnat Arthur Fleck i sin värld, där hans galenskap och ensamhet ekade med oss alla.
En plågsam avslutning
Slutsatsen av den här filmen känns som en utmattad suck. Det finns ingen återlösning, inget syfte, bara en offerakt som, i slutet av dagen, verkar tom. Om det någonsin fanns en avsikt att göra något djärvt och provokativt, har det gått förlorat i kaoset av en berättelse som inte vet vart den är på väg.
'Joker: Folie à Deux' är en upplevelse som får en att undra: är detta verkligen vad vi ville ha? Svaret är ett högt "nej". Kanske borde vi ha lämnat Arthur Fleck i sin värld, där hans galenskap och ensamhet ekade med oss alla.
Sammanfattningsvis verkar denna uppföljare mer som en misslyckad självgranskning än en hyllning till sin föregångare. Så, borde vi inte hellre hålla oss till den första och glömma denna? Jag säger ja!
